Kråkan Story 1963 - 1985

1963
Som förord  vill jag säga att jag inte minns allt, som exakta datum, år eller detaljer. Men jag minns tiden.

Jag träffade en kille vid namn Hasse Åhs som jobbade som ljudtekniker på Sveriges Radio. Jag minns inte hur men vi bestämde att träffas och jamma. Han var en hyfsad kompgitarrist. Vi gjorde så på min pappas parkett- och mattlager. Jag sjöng och höll rytmen med en tamburin och Hasse kompade på elgitarr. Vi tyckte det lät  bra, men två man var för lite. Hasse sa att han kände två killar som han skulle ta med nästa gång    

Hasse Johansson, var en duktig gitarrist och fick bli sologitarrist. Torbjörn Svensson, spelade bas. Nu lät det mer, men vi var ändå inte kompletta, vi saknade en trummis. Jag hade en barndomskamrat sen 5 - 6 årsåldern som hette Hasse Löfstrand och hade börjat spela trummor. Pop- & Rockgruppen "Down Town Walkers" var nu bildad. Åke "Kråkan" Nilsson sång och munspel, Hasse "Johan" Johansson sologitarr, Hasse "Åsan" Åhs kompgitarr,Torbjörn "Tobbe" Svensson bas och Hasse "Lövet" Löfstrand trummor. Vi repade in en repertoar mest bestående av låtar från Rolling Stones, Them och Pretty Things. Det var lite tuffare musik, till skillnad från Beatles som vi tyckte var lite för snälla.    
                   
Jag glömmer aldrig vår första spelning på Spånga Folkan hösten 1963. Vi delade kvällen med Bromma - Västerorts mest populära gäng The Queen Bees. De körde mest Beatles-, Hollies- och Freddy & The Dreamerslåtar med mycket stämsång. Vi körde en betydligt tuffare stil med min skrovliga starka stämma i spetsen. Vi drog igång första låten med buller och bång, en Rolling Stoneslåt. Vi hann köra halva låten så försvann plötsligt allt ljud. Vi och arrangörerna började febrilt leta efter felet. Felet visade sig vara en urdragen skarvsladd!!! Det var några Queen Bees-fans som helt sonika dragit ur den. Men till deras stora förtrytelse tog vi om låten från början.                        

1964 - 1965
Vi spelade på ungdomsgårdar runt om i Stockholm varje helg och i veckorna repade vi. Det var ingen lek, nej det var allvar, blodigt allvar.                
Vi drömde om att bli stjärnor. Vid ett tillfälle kom "Peps" Persson upp till Stockholm och jammade med oss, han sökte ett kompband. Men det rann ut i sanden. Vid ett annat tillfälle 1965, hade vi en spelning på en studentfest. Jag hade börjat spela orgel också. Där kom två killar fram till mig och började småprata. Efter ett tag så kom de fram med sitt egentliga ärende, de undrade om jag ville hoppa med i deras band. De hade just blivit av med sin sångare och organist och tyckte att jag var bra. De hette "The Beat Society". Det var ett popgäng som hade högre rang än oss, de var klart bättre och mer etableblerade. Eftersom det inte hade hänt nå´t med oss under de 3 år vi hållt på,tackade jag ja.

Vissa minnen följer med en livet ut som exempelvis första spelningen, jammet med "Peps" Persson, med mera. Ytterligare ett minne jag har är från 1963 när jag var på ett disco intill Grönan. Jag hade precis skaffat munspel och satt och tuta lite planlöst i det då Ted "Olyckan" Åström kom fram. Han visade mig hur man skulle handskas med ett munspel på ett Bluesigt sätt.


               

1966 - 1969
Som sagt, det här var ett mer etablerat band med betydligt fler spelningar. Basisten styrde bandet med järnhand, det var verkligen ordning och reda. Han tog hand om gaget, betalade alla utgifter och delade upp resten på oss 5. Vi fick ut vår del en gång i månaden. Vi hade bestämda repkvällar där vi putsade på repertoaren eller körde in nya låtar. Till skillnad mot DownTown Walkers, som endast hade spelningar i Stockholm, hade Beat Society även spelningar utanför sta´n, men inte längre än c:a 10 - 15 mil, men det kändes häftigt. Vi hade även en liten fansskara som följde oss till i stort sett alla spelningar.

The Beat Society var ett popgäng på uppåtgående, framförallt efter att vi, som enda Stockholmsband, kvalificerat oss till Sveriges Radios Popbandstävling. Vi gick till Rikskvartsfinal och fick spela på Solliden på Skansen i direktsändning i radion. Men där var det stopp. Jag har för mig att det var samma år som "The Slamcreepers" med Björn Skifs i spetsen vann.

Lokaltidningen i Västerort hade vid ett tillfälle en artikel om oss, där man bland annat beskrev min röst som negroid. Gissa om man var "lite" mallig. Det var tal om en Finlandsturné och en kille från ett skivbolag var och lyssnade på oss. Men tyvärr så åkte basisten, tillika kapellmästaren, in i lumpen och inget blev sig likt. Året var nu 1968.
Vi fortsatte ett år till, men tyvärr fanns det ingen av oss andra som kunde leda bandet på ett bra och säkert sätt. Det var synd, för vi var riktigt bra på slutet. Spelningarna blev följaktligen färre och till slut ledsnade vi och la av.    
1970 - 1978
Jag hade jobbat som mattläggare i min Pappas firma sen 1960, jag var bara 14 år när jag gick med honom ut i byggena. Men 1970 var det dåligt med jobb så jag provade på att driva en mynthandel. Jag hade varit samlare några år men övergick till att köpa och sälja. Jag hade butik på Fridhemsgatan. Jag sålde även på postorder och hade en katalog jag sände till hugade spekulanter runt om i Sverige. Men det fodrades att man hade ett stort kapital eftersom det kunde gå långa perioder med enbart inköp och ingen försäljning. Efter ett par år gick jag tillbaks till mattläggaryrket.                        

Jag var sambo då Malin föddes 1972. Vi gifte oss 1975 borgerligt för en präst. Det låter antagligen lite bakvänt, men det är mycket i mitt liv som varit lite bakvänt. Tony föddes 1979 och Annicka "kom" 1983. Hon var då 19 år, ännu en bakvänd "Kråkan"-grej. Till saken hör att hon var en produkt av det "glada & fria 60-talet" och hade adopterats bort ganska snart efter födseln på beslut av mammans föräldrar. Jag blev rutinmässigt uppkallad till Barnavårdsnämnden som rutinmässigt frågade om jag ville ta hand om barnet, men som sagt det var redan bestämt. Det var andra tider då. Jag visste, under alla år, att jag hade ett barn någonstans, men inte vilket kön. Reglerna sa att jag inte fick söka rätt på henne, däremot fick barnet det, vilket Annika gjorde innan hon fyllde 20 år. Vi fick träffas hos sociala första gången övervakad av en socialassistent. När hon klev in var det ingen tvekan, det var min dotter. Vi har hållt en stadig kontakt sen dess. Hon bor numera i Eskilstuna och har 4 barn. Jag är alltså morfar 4 gånger om. Stefan 18 år, Jennifer 16 år, Linda 14 år och Cecilia 12 år.

Min Pappa dog september 1972 så jag och min 8 år äldre bror tog över firman. Det var mest jobba som gällde de följande åren. Men jag hann med att prova en del idrotter som Karate och squash, jag tävlade i bägge. 1977 flyttade jag och familjen till Åkersberga där vi bodde några år. Vi bodde i ett par- & radhusområde i Norra Skånsta. Det var rätt mycket festande där, framförallt det första året. Jag hade inte helt lagt musiken på hyllan, utan tog fram gitarren vid så´na tillfällen. Jag körde inte den traditionella visrepertoaren utan blues & rock. I området bodde Anders Gerdin som då var chef för "Folk i farten", Aftonbladets nöjessida. Han är numera chefsredaktör på Aftonbladet. Anders blev eld och lågor när han hörde mig och började prata om att göra en artikelserie om mig som han skulle kalla "en stjärna föds". Jag hade samtidigt börjat skriva egna låtar och hade fått kontakt med en kille som jobbade i skivaffär och dessutom hade en liten studio. Även han blev eld och lågor när jag gjorde en demoinspelning i hans studio. Han tog kontakt med CBS och sa att han hade en svensk Joe Cocker på gång. CBS blev nyfikna och ville träffa mig.
Sagt och gjort, jag gick upp på deras kontor, direkt från jobbet i blåställ och gitarren i hand drog jag av en egen låt. Jag fick skivkontrakt på stående fot. Det här var hösten 1978 och min första singel kom ut som hette "30-strecket", med underrubriken första spiken i kistan.
1979 - 1980
Första LP:n "Måste man va poet" spelades in och släpptes i slutet av våren -79. Som kompmusiker använde jag kompisar och plattan blev rätt så ruffig och opolerad. Kompisarna hade vanliga jobb och kunde inte följa med på turné så jag kunde inte följa upp skivsläppet. En spelning neråt landet gjorde vi. Där var ett ungt gäng som spelade före oss som hette "Wilmer X", numera stora i branschen. Sångaren och gitarristen Nisse Hellberg, har bland annat skrivit "One track mind" som Refreshments gör på sin första CD. Min äldsta jänta Annicka jobbar på en tidning i Eskilstuna och brukar intervjua pop & rockgäng. Hon frågade munspelaren Jalle Lorentsson i Wilmer X om han hört talats om "Kråkan". Jodå, han mindes att jag hade gått in efter dom en gång. och som han uttryckte det, kört skiten ur dem. Då talade Annicka stolt om att det var hennes pappa".

Skivan sålde i ganska blygsamma 2000 ex. Men CBS trodde på mig och ville    
göra ett par plattor till. LP nr. 2, som hette "Lyftet", spelades in och släpptes i
slutet av våren 1980. Nu var det studiomusiker som stod för kompet. Den blev
väldigt bra både när det gäller arrangemang och sound. Där finns bland annat
två Ferlindikter med som jag tonsatt. För övrigt så saknade den, precis som
första plattan, en riktig hit. Men den sålde ändock drygt 8000 exemplar.

Jag hade fått pengar av CBS till att göra demoinspelning för material till
"Lyftet". Det blev ett hopplock av musiker, bland annat en basist som kallades
"Gawe". Han spelade i en grupp som hette "Stockholm Open". Han föreslog
att jag skulle följa med och lyssna på dem och se om de ville bli kompgrupp
för kommande turné.

Jag följde med och lyssnade och fann dem bra. Jag frågade om de kunde
tänka sig att kompa mig live. Det var lite tveksamt till en början, framförallt
från en av gitarristerna. Den gitarristen var ingen mindre än Anders "Allsång på
Skansen" Lundin. Hur som helst, de åkte med på spelningar som kompband.
Dealen var så´n att jag sålde in oss som både "Kråkan" och Stockholm Open.
Dom fick spela sin repertoar som ett slags förband till mig. Det blev ett väldigt
åkande, ena helgen i Lund nästa helg i Hofors. Men konkurrensen var hård,    
dessutom hade musikstilen börjat att ändras. Vi spelade gammal hederlig
"blåställsrock" som började bli lite ute, nu gällde 80-talsdisco. Gäng som
Factory, Noice och Freestyle började bli i ropet. Men vi jobbade på och gick hem live.
Här kommer ett så´nt där oförglömligt minne igen. Innan jag träffade Stockholm
Open, så var det ett tillfälle när en kille från Halmstad ringde. Han stod som
arrangör för en festival där och ville att jag skulle komma ner och spela. Jag
förklarade som det var att jag inte hade nå´n kompgrupp. Han sa att han var
med i en grupp som hette "Strul", som kunde kompa mig. Han föreslog att jag
skulle komma ner några da´r innan, så vi kunde repa in mina låtar. Det gjorde
jag och vi fick till det riktigt bra. Det var sommaren -80 och vid pianot i Strul
satt en tjej som hette Marie Fredriksson. Att hon skulle bli så stor, både som soloartist och ena halvan i popduon "Roxette", kunde man inte ana då. Ett annat minne från den festivalen var att Lasse Lindbom i Lasse Lindbom Band hade stått och lyssnat på oss och kom fram till mig och undrade om inte jag kunde hoppa med och spela munspel i en av deras låtar. Naturligtvis ville jag det, vilken höjdare det var att få stå bakom en artist för en gångs skull. I Lasse Lindbom Band stod Niklas Strömstedt bakom klaviaturen, bara det, spela med två framtida kändisar på en och samma kväll, även om man inte visste det då.
Attack, de med "Ooa hela natten", var huvudattraktionen för kvällen och spelade sist direkt efter Lasse Lindbom Band. De fick ingen lätt uppgift, Lasse Lindbom hade så´nt ös att inget kunde toppa det. Det märktes också på Attack som försökte få samma ös genom att köra tre låtar efter varann utan uppehåll. Men det var ett misstag, publiken ville ju applådera och jubla mellan låtarna och hade tröttnat när de äntligen gjorde ett uppehåll.

Jag och CBS började få skilda åsikter om hur min framtida skivproduktion skulle låta, så jag bröt med dem. Men i bakfickan hade jag ett erbjudande från ett annat bolag att komma dit om jag ville.

"Bastun" var en liten oberoende skivettikett som gjorde sina produktioner i en liten studio med samma namn, som dessutom låg på Bastugatan på Söder. Där började jag att spela in min tredje platta. Det var en ganska häftig inspelning. Vi träffades tidig förmiddag i en veckas tid och började dagen med en kopp kaffe. Till kaffet framförde jag dagens låt/låtar akustiskt. De andra noterade och spelade med utan el. Sen gick vi in i studion och jammade fram varje låt tills vi tyckte att vi hittat det slutliga arrangemanget. I normala fall brukar man repa in alla låtar innan man går in i studio, men så gjorde vi inte den här gången. Det blev som sagt häftigt och riktigt bra.

Jag kom ihåg en spelning i samband med studiojobbet, den var i Rålambshovsparken. Det var nå´n musikförening som arrangerat en form av pop & rockgala för något ändamål. Vi ställde alltså upp gratis. Vi åkte dit på kvällen direkt från studion. Då hade redan ett antal band spelat. Spelningen var i nå´n form av amfibieteater som ligger där i parken. Det var en cirkelformad plan med stenbänkar runt halva och vi stod i bottre änden mittemot bänkarna. Folk satt lojttillbakalutade och tittade lite slött och halvintresserat på vad som hände på scen. Scen och scen förresten, vi stod direkt på backen. Jag hade noterat att publiken setat så även under tiden bandet innan oss spelade. Hur som helst, vi drog igång och jag märkte att folk vaknade till. Under tredje låten började folk komma ner på planen. Under fjärde låten stod de alldeles framför oss och dansade. Varje band skulle inte köra så många låtar, men när vi hade kört vår sista låt så gav sig inte folk förrän vi körde en till. Vi gör nå´t kul, sa jag till killarna, vi kör "Long tall Sally". Long tall Sally är en rockrökare som Little Richard gjorde på 50-talet och som det är ett fruktansvärt drag i. Det gick hem ordentligt, folk blev helvilda. I fortsättningen när vi åkte på turné, så körde vi alltid den som extranummer. Det här är ytterligare ett så´n där grej man aldrig glömmer.
1981
Det här blev en häktisk och händelserik vår. Plattan var klar och släpptes            
tidigt på året. Jag fick vara med i TV med två låtar. Det var ett ungdoms-    
program som hette "Måndagsbörsen". Det sändes på en mycket bra kvälls-    
tid och hade ganska stor genomslagskraft. Jag framförde en låt som hade en
hyfsat trallvänlig refräng, den hette "Vandra på". Att refrängen var trallvänlig
visades i form av att folk sjöng med i refrängen när vi spelade live. Sen gjorde
jag en rockig sak med bluesigt munspel som hette "Dirty Dickie´s". "Dirty
Dickie´s" var en källarklubb som låg på Bredgränd 4 i Gamla Stan och som
jag har häftiga minnen från. Efter TV-framträdandet fick jag en hel del spel-    
ningar mestadels i mellersta Sverige.

Jag fick ihop ett kanongäng som kompgrupp. Jonas Isacsson på gitarr, även    
kallad "den ylande vargen från Norrland". Smeknamnet var inte med tanke på
hans röst utan på grund av hans gitarrspel. Han kunde locka fram toner och
ljud som jag aldrig tidigare hört på en gitarr. Han hade bland annat kompat
Eva Dahlgren både i studio och live. Han har, efter det här, även spelat som    
kompmusiker i Roxette som bestod av Per Gessle & Marie Fredriksson. Som
andregitarrist hade jag Anders Lundin, numera mest känd som programledare
i "Allsång på Skansen". Men han har en komisk ådra också och är en fjärde-    
del i teatergruppen R.E.A. På bas var det Thomas Wrethammar vars moster
heter Sylvia Wrethammar. Han har en skolad musikbakgrund. På trummor
slutligen hade jag Thomas Lövgren. Jonas Isacsson och Thomas Lövgren hade
skivkontrakt med CBS samtidigt med mig. Då med gruppen "Horizont". Deras
sångare var ingen mindre än Tommy Nilsson. Min kompgrupp blev en oerhört
tight och bra grupp, som fick det att svänga riktigt ordentligt. Våren -81 så drog
vi iväg på turné.
"Vandra på" blev en liten hit, inte försäljningsmässigt men däremot live. Som jag sa tidigare så sjöng folk med i refrängen. Nu drog jag även ganska bra med folk. På ett Disco i Ludvika kom det 450 pers, vilket innebar mer än fullt på det stället. På en festival i Årsunda kom 1100 personer. Mitt ute i urskogen i höjd med Oskarshamn var det 750 i publiken, även det en festival.

Vi var bra och hade ett enormt tryck i den rockiga musik som vi framförde. Naturligtvis har jag några härliga minnen ifrån den här tiden. I Ludvika var det ett staket i framänden av scen. Det hade nog sin naturliga förklaring då publiken på Discon och i Folkparker ute i landet var rätt så ung och framförallt kanonfull. När vi körde vårt vanliga extranummer Long tall Sally hoppade jag upp på staketet och rockade loss, vilket även den jublande publiken gjorde, rockade loss alltså. Likadant i Rättviks Folkets Park, där folk var mer än lovligt fulla, blev draget nästan okontrollerat.

Festivaler var nästan roligast att spela på. Jag minns när vi skulle spela på en festival i närheten av Oskarshamn. Vi åkte och åkte långt in i urskogen och trodde nästan inte våra ögon när vi kom fram. Mitt ute i bushen i en glänta stod det några långtradarsläp som fungerade som scener. Publiken bestod av grottmänniskor, åtminstone som vi såg det. Det var mestadels knuttar och raggare. Herregud, tänkte vi, vad har vi hamnat i? Jag stod och lyssnade på bandet som spelade innan oss, medans killarna plockade upp grejerna. De var riktigt bra, men publiken verkade halvintresserad och gick mest omkring. Det får bära eller brista, resonerade vi och drog igång. Till vår stora förvåning fick vi samma gehör som i Rålambshovsparken. Det räckte med en låt så började folk samlas framför scen. Efter halva setet var det packat. Responsen var enorm, det var så tätt
med folk att jag hade obehindrat kunnat gå rakt ut och ändå vara i höjd med scen.    

Nere i Järna på en annan festival rönte vi samma gensvar. Från att ointresse-
rat gått omkring samlades folk dansande framför scen när vi spelade. Så här    
fortsatte det under hela våren. Vi spelade på klubbar, discon, festivaler och    
folkparker. Vi hade en publik från 80 personer på Rackarbergspuben i Upp-    
sala till 1100 i Årsunda och överallt gick vi hem hos publiken. Två riktiga favo-    
ritställen där vi var extra poppis var Club Eagle i Motala och Dirty Dickie´s på
Bredgränd 4 i Gamla Stan. Dirty Dickie´s var en källarklubb där man fick ta    
grejerna nedför en brant stentrappa. Det var små lokaler med källarvalv från
medeltiden. Det rum vi spelade i var fullt till bristningsgränsen när det var 75
personer i publiken, och det var det alltid när vi spelade. Det var där vi jam-    
made fram låten Dirty Dickie´s. Det är en riktigt rockig sak som avslutas med        
en duell mellan mig på munspel och Jonas Isacsson på gitarr, det är vi som        
står som kompositörer för den låten.    

Hur skivförsäljningen gick fick jag aldrig någon redovisning på, men jag har
hört siffror som 4000 ex. Bastun köptes upp av ett bolag som hette "Planet    
Records" precis som jag gått över till dem. De hade en ganska dålig distru-    
bition. De använde sig av en B-distrubitör på grund av att de var billigare än        
den stora distrubitören. Hur som helst, våren gick kanonbra och jag var på        
väg att slå igenom på allvar. Då la jag av. Fråga mig inte varför, jag vet faktiskt    
inte. Jag kanske tröttnade, eller också hade jag inte lust att satsa det som    
fodrades för att följa upp det hela vägen ut.
1982 - 1983
Hösten -81 gjorde jag ingenting med musiken. 1982 började jag att skriva texter. Jag gjorde det som poesi i en bok, med linjerade blad och riktiga bokpärmar, som jag hade fått. Jag plitade ner en text i taget för hand. Den ena texten lades till den andra och snart var det en hel del, men jag hade inte satt någon musik till. Jag kallade textsamlingen för "Kärlek du röda". En dag våren -82 ringde en TV-producent från Sundsvall som hette Lars Berman. Han höllt på att göra en TV-serie med "gamla" rockrävar, som han uttryckte det. Han frågade om jag ville ställa upp med ett avsnitt. Jag funderade ett tag hur jag skulle ställa mig till förslaget. Det var ju lite smickrande måste jag medge. Men skulle jag verkligen dra igång den där apparaten igen? Plocka ihop ett band och dessutom låtar som täckte ett helt program på 40 minuter.Då kom jag att tänka på att jag faktiskt hade texter, sätta musik till skulle inte vara nå´t större besvär. Jag hade dessutom Planet Records kvar i ryggen. Jag tog kontakt med skivbolaget och frågade om de var intresserade att göra en platta till. Med ett TV-program i ryggsäcken så var de klart intresserade.

Jag började att leta musiker. Den första jag frågade var Anders Lundin och han ville vara med. På bas blev det Thomas Wrethammar. Trummis blev en
Söderhamnskille som jag bara kommer ihåg som Peter men inte efternamnet. Jag hade även en organist den här gången, också han från Söderhamn med förnamnet Uffe. Jag hade dessutom fått tag i en körtjej som kallades "Lilling". Hon och inspelningsteknikern Anders Larsson stod för körandet.

Hösten -82 påbörjade vi inspelningen av LP nummer fyra. Det blev samtidigt genrep inför TV-programmet som skulle spelas in januari -83. Den här LP:n tog ganska lång tid, vi blev inte klara förrän i början av -83. Vi spelade in låt för låt vartefter som jag blev klar. Jag blev riktigt nöjd med den, även om soundet blev väldigt Ulf Lundell-likt. Det berodde mycket på att jag hade orgel med, plus det typiska rymdklangen som Uffe hade i sina låtar. De flesta låtarna handlade om kärlek, därav albumtiteln "Kärlek du röda". En del av låtarna var direkt riktade till min familj. Låten "Till dig" var tillägnad min fru och "Till er" barnen Tony & Malin.

TV-inspelningen gjordes i Sundsvall en söndag i januari -83. Vi repade hela dagen inför kamera och spelade in live på kvällen inför publik. Det blev som en liten klubbspelning kan man säga. I och med att det var publik så blev det ganska avslappnat, man tänkte inte så mycket på TV-kamrorna. Programmet sändes i sin helhet i maj -83. Men innan det så var två utvalda låtar med i ett TV-program som hette "Casablanca" nå´n gång i februari-mars, jag minns inte så noga. Jag gjorde en halvhjärtad turné våren -83. Bland annat en vecka i Göteborg. Men jag hade ingen riktig gnista, så det hela rann ut i sanden.
1984 - 1985
De här åren är inte minnet så där kristallklart, men jag gjorde ett                        
par 12":s singlar som jag sände ut till discjockeys och till radion. 12" står för                        
12 tum, det var en låt på vardera sidan precis som en singel, men de var lika                        
stora som en LP-skiva. Det blev extra bra ljud med det formatet. Jag gjorde                        
det mest på kul, nå´n riktig satsning var det inte. Det här var under 1984,                        
men tidpunkten på året vet jag inte riktigt.                        

1985 skrev jag "Hyllningssång till en nyfödd" och gjorde en demoinspelning                        
på den. Demo står för demonstration och innebär att man inte lägger ner                        
samma jobb som när man gör en skivinspelning. Demos är mest till för att ha                        
och visa upp för skivbolagen utan att det ska kosta skjortan. Men det måste                        
för den skull låta tillräckligt bra för att få bolagen intresserade. Hur som helst,                        
inspelningen blev väldigt bra och framförallt mäktig. Jag hade en jättekör i                        
refrängerna och soundet var väldigt stort. Den inspelning av "Hyllningssång till                        
en nyfödd" som finns på den här skivan, är betydligt enklare i arrangemanget                        
vilket jag tycker att den vinner på.
På inspelningen från 1985 är acapellapartiet med kören dubbad ett flertal
gånger och med mycket eko och handklapp. Acapella betyder sång utan något
instrumentkomp. Jag gick till skivbolaget Sonet, samma bolag som Jerry Williams
varit på förutom hans två sista CD:n.
Jag spelade upp låten och de blev jätteintresserade och undrade vad jag hade
mer, det räcker ju inte med en låt för att ge ut en skiva. Men jag hade inget
mer på lager så det hela rann ut i sanden.

Jag hade ingen större lust att börja jobba på allvar med nå´n nykarriär, men jag tyckte fortfarande att det var roligt att skriva låtar och det tycker jag än idag. Det är en höjdare när man får en låtidé och sakta men säkert jobbar fram den. Tillfredsställelsen är enorm när man väl har den klar. Jag tycker också det är kul att spela och sjunga för folk i mindre sällskap som på fester och kursavslutningar. Men att gå ut i offentligheten igen har jag ingen som helst längtan till. Den här skivan har varit jättekul att göra, men jag kommer aldrig att ge ut den på marknaden. Däremot är det mycket troligt att jag kommer att fortsätta spela in låtar när andan faller på.


tillbaka...
tillbaka...